Skolbyrån

Med sikte på skolnärvaro

Äntligen snart skolvardag igen då det långa sommarlovet är slut. Ganska många elever längtar faktiskt efter vardagen och tryggheten. 

Lov påverkar elevers mående en hel del. Inte minst de elever som har olika diagnoser, eller problematisk skolfrånvaro. 

När elever som befinner sig i utanförskap glider bort från rutiner och vardaglig struktur kan också steget tillbaka in i skolan bli stort. Då är det viktigt att man bäddar för en bra start. Tänk över de uppstartsdagar som ofta inleder terminen. Dagar då man ska socialisera och vara aktiv i grupp. Det passar inte alla elever. Och faktiskt, det passar inte alla lärare heller…

Inled mjukt, men med struktur och tydlighet. Bemötandet är nyckeln, och dessa dagar finns kanske tid till samtal, enskild planering och individuell uppstart. Om inte, försök att få in tid med åtminstone de elever som har störst behov. Det här är en fråga för hela kollegiet, inte minst för ledningen. 

Uppstarten och inskolningen kan vara en fråga att sätta upp på agendan för det systematiska kvalitetsarbetet.

Var är vi? Vart vill vi? Hur gör vi? 

Hemmasittarens stig

Jag kan inte gå i skolan.

Men jag kan delta i undervisningen.

En av strålkastarna har under coronakrisen riktats mot skolan, distansundervisning och likvärdighet. Plötsligt har skolan en ny verklighet att förhålla sig till. Där det tidigare ofta bara fanns en väg för skolnärvaro har nu alternativa stigar trampats upp. Dessa stigar är inte färdiga, men de ger oss chansen att fånga upp våra elever med problematisk skolfrånvaro och prova nya sätt för dem att gå i skolan.

  • Det är möjligt att inkluderas i gruppgemenskap utan att vara i skolan. Sådan inkludering kan vara en nyckel till att ta steget in i fysisk skolnärvaro (som inte heller behöver vara svart eller vit).
  • Det är möjligt att göra anpassningar som är nya och inte helt färdiga – man kan prova sig fram. 
  • Rutiner är en viktig pusselbit, och att lyckas följa ett schema, stiga upp på morgonen, delta i undervisning och känna hur man varit en del av något ger tillförsikt och självförtroende att bygga vidare på.
  • När insteget till skolgång blir mindre så minskar pressen. Med minskad press kan eleven våga försöka gå i skolan.
  • Tydlighet och förberedelse minskar press, och distansundervisning kan ofta erbjuda just detta. 
  • Delade dokument och tydliga roller för gemensamma uppgifter ger utrymme att delta, och göra sin del. Man räknas. 
  • Tryggheten i hemmet finns som backup, och man kan vila både socialt och fysiskt när man behöver.

”Vardag igen”

Vi är många som, med andan i halsgropen och med stressen som en trogen följeslagare,  försöker hålla igång en fungerande undervisning. Vi undervisar i klassrummet samtidigt som vi försöker upprätta rutiner för distansundervisning för de elever som, av olika anledningar i coronasmittans spår, sitter hemma. Denna spretighet är ny på många sätt, och innebär utmaningar både för oss lärare och för våra elever. 

Vi behöver fånga varandra och visa att vi har en gemenskap även om vi sitter på olika platser och med olika förutsättningar. Vi behöver hålla fast vid tydliga rutiner, som hjälper både eleverna och oss att hitta fotfäste. Upprop och lite småprat som tydligt visar hur roligt, och viktigt det är att alla är på plats, oavsett vilken plats det råkar vara. Få med alla i början av lektionen så att de känner sig delaktiga och blir en del av ett sammanhang. Gruppera eleverna, ge dem olika roller och gemensamma uppdrag, dela dokument och planeringar med varandra. Öppna upp och skapa transparens och en dialog som kan flyta fritt i de olika rummen. 

Mycket är precis som vanligt. Och den känslan ska vi hålla fast vid.

Hej, jag ser dig!

Just nu är vi många som sitter på hemmakontoret, träffas digitalt och känner oss lite isolerade. Oavsett hur du väljer att ta dig igenom den här extraordinära situationen; Glöm inte att det just nu kanske är viktigare än någonsin att se och höra varandra och att mötas –  om så bara på distans! Se varandra, även när ni inte ses. 

Ingen människa är en ö

Många har länge tagit tryggheten i samhället för given och är inte vana vid ovisshet eller individuella begränsningar och skyldigheter. Individualismen har präglat våra liv och vår syn på samhället. I nuvarande läge blir det en paradox: å ena sidan vill vi att staten ska skydda och försvara oss, kanske till och med fatta beslut åt oss. Å andra sidan vill vi bestämma själva, fortsätta fatta våra egna beslut. 

Mycket handlar om siffror nu. Siffror och tabeller, smittade och döda. Tillfrisknade, sjuka och utskrivna. Nedåtgående siffror, ekonomiska kalkyler och beräkningar. Varningar, expertråd och analyser. Matematikprofessorer berättar för oss hur det närmsta halvåret kan komma att se ut. Eller inte. Felmarginalerna är stora, och man vet egentligen ingenting. Vi suger i oss den information som finns, törstar efter svar.

Det är inte utan att man blir matt. Några saker kan vi kanske enas om. Vi borde inte ha sålt ut välfärden, och nu när välfärden ska rädda oss alla så borde vi ta väl hand om den. Omhulda den, vårda de som vårdar andra. Ge dem de förutsättningar de behöver för att kunna utföra sitt arbete på ett säkert sätt. 

Tydligt är att människan är mycket anpassningsbar och konstruktiv. Förändringar som i normala fall skulle ha tagit åratal växer nu fram på dagar. Där arbeten försvinner skapas nya möjligheter. Där vi hållit fast vid ibland föråldrade strukturer tvingas vi nu in i förändring. På gott och ont, förstås. 

Kanske kan en lärdom bli att i framtiden stå över kortsiktiga lösningar, och istället se till perspektiv i flera led för att bygga en långsiktig hållbarhet i både stort och smått. 

Ingen människa är en ö, vi hänger alla samman. Det är mer tydligt än någonsin i denna kris. 

“Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela” /John Donne

När skolfrånvaro började räknas som närvaro

Distansundervisning har de senaste veckorna seglat upp som lösningen med stort L i smittskyddstider.

Vi vill flytta perspektivet en liten bit och placera distansundervisningen i en normal skolsituation. I normalfallet befinner sig de flesta elever i en relativt likriktad skolsituation, om än med olika anpassningar. Elever med särskilda behov kan ibland få distansundervisning, eller onlinelektioner för att komplettera en skakig närvaro i skolan. Dock är den allmänna skolan hela tiden inriktad på att den fysiska närvaron är norm.

När vi nu växlar upp beredskapen för olika sätt att undervisa ser vi ett ypperligt tillfälle att bredda den väg som idag är den allmänna skolan.

De elever som är stressade, utbrända eller på annat sätt inte förmår ta de steg som krävs för att rent fysiskt ta sig till skolan kan genom digitala mötesplatser och plattformar ändå gå i skolan.

De elever som stressas av stora klasser, sociala ytor, raster, måltidssituationer eller annat kan få en ingång till daglig struktur och social träning via det digitala klassrummet. Elever med problematisk skolfrånvaro kan få en flexibel, anpassad och trygg plats för lärande.

Vi menar förstås inte att distansundervisning ska ersätta den fysiska skolan. Det vi ser är möjligheter som uppenbaras i denna svåra och extraordinära situation.

Ett flertal elever och vårdnadshavare har den senaste veckan berättat för oss att det nu fungerar bra att gå i skolan. Det beror kanske på att det just nu inte handlar om att förhålla sig till de steg som det innebär att rent fysiskt ta sig till skolan, och vara i den. 

Den allmänna skolan behöver vara flexibel, med flera lösningar i beredskap. Om inte plan A fungerar behöver man ta till plan B. Och plan B kan vara just en social vila – genom distansundervisning.

#distansundervisning #skolahemma #fjärrundervisning #coronaskola #skolnärvaroisikte #skolbyrån #npf #elevensrätt #lärareföljerlärare #lärarepåinstagram #skola #skolledare #påspaningefterskolnärvaro #hemmasittare #bonnierförlagenlära


Tryggheten finns i skolan

Nu stängs gymnasieskolorna, och många är vi som försöker finna de bästa lösningarna för våra elever om, eller när, även delar av grundskolorna går samma öde till mötes.

Det är svårt att överblicka vad detta kommer att leda till, och ingen sitter idag med några svar. Vi får lita till experter och myndigheter där kunskap och resurser finns, och låta de som faktiskt har kompetens fatta besluten. När vi litar till expertisen, kan vi ta våra egna uppdrag på allvar och förbereda oss för att möta våra elever i de former som står till buds. 

I våra klassrum finns  självgående och motiverade elever, drivna både av nyfikenhet och uppmuntran hemifrån. Där finns också elever som, med stöttning av  oss pedagoger, når hela vägen genom återkoppling, hjälp och pepp. Ytterligare andra elever både vill och kan när de befinner sig i en pedagogisk miljö där riktlinjer och ramar är tydliga, där utrymme och rum finns för kreativitet och tankar att växa.

Det du tänker och tycker läcker ut, så se till att vara en modig och trygg vuxen som vågar se lösningar. I dag är det framtidstro och möjliga lösningar som står högst på önskelistan! Visst är det fint att vi har lärplattformar som fungerar via teknik, digitala läromedel som står öppna för att hjälpa både oss pedagoger och eleverna att hitta en möjlig väg att tillsammans bedriva skola på distans. Det är vi lärare som behöver vara kittet för det pedagogiska sammanhanget! När den pedagogiska omgivningen uteblir (om inte helt, så i alla fall IRL) ska vi fortfarande stå för tydlig stöttning, uppmuntran och inramning!

Oavsett om du är en av de pedagoger som redan nu har klassrum som ekar tomma, eller om detta scenario kan komma att bli vardag inom en snar framtid: Tänk på att möta dina elever! Starta lektionerna tillsammans, ge tid åt att hitta givande samtalsämnen och skapa tid för gruppen att våga tänka framåt! Visst kommer undervisningen att få sig en törn, men vi kan fortfarande komma vidare tillsammans. Genom att kombinera alla de möjligheter som erbjuds via Skolverket, UR, digitala läromedel och skolplattformar med din egen röst och ditt intresse för eleverna kan vi hitta en stig ut ur oro och isolering. 

Om den  jämlika skola som vi eftersträvar och vill se som självklar inte ska få sig en törn är det viktigt att vi som arbetar i skolan ser till att vi finns där för eleverna. För många av våra elever är skolan tryggheten och vi kan skapa den känslan även om vi bara når varandra via skärmen!

Skola hemma – en komplex fråga

Nu stänger gymnasieskolor, och kanske snart även grundskolor. Ur smittskyddsperspektiv måste man respektera detta. Men det föder tankar om de ungas vardag. Allt hänger samman, och komplexiteten i varje beslut är enorm. Skolstängning stoppar inte självklart unga från att sprida smittan. Vart tar de vägen istället? Vad gör de, vilka träffar de? Kommer de att hålla sig hemma? Vad innebär skolstängning för elevers fysiska och psykiska hälsa? 

Vi tror att det är av stor vikt att skolan direkt tar kommandot i denna situation och skapar en samhörighet, en gemenskap och en daglig struktur. Då kan det normala upprätthållas, åtminstone på ytan – nog så viktigt för måendet. För vissa elever kan en sådan här situation annars vända livet helt på ända. 

I distans- och fjärrundervisningen kan skolan stötta eleven (och därmed samhället) genom att finnas som en stabil punkt för att väga upp det kaos och den osäkerhet som denna extraordinära situation innebär. Eleverna ska studera hemma och ta ansvar. Men det är nog lättare sagt än gjort för många. Vi behöver alla ha tålamod, och vara flexibla i denna helt nya situation. Allt kommer inte att vara perfekt på en gång. 

Vårt samhällsbidrag som lärare blir just nu att skapa goda förutsättningar för barn och unga mitt i krisen. Vi behöver stötta dem, påminna om källkritik och vikten av att använda officiella kanaler för information. Poängtera vikten av att behålla sociala kontakter på olika sätt – ringa, prata, skypa, messa. 

Vi kan finnas där och se varandra – även när vi inte ses. Det här är en paus, men vi gör det bästa av den, tillsammans. 

Rutiner i en ovanlig tid

Det är lätt att hemfalla åt illusionen att vi alla är statister i en ny dystopi, där samhället krackelerat och alla lämnats åt sitt eget öde. När medicinhyllorna ekar tomma på apoteket, och allt vetemjöl är slut i affären späs denna känsla på än mer. Plötsligt är det som om allt sker i slow motion, allt stannar av, saktar ner och sätts på vänt. Men i väntan på vad? Vi går runt i ett slags vakuum. Försöker hålla oss uppdaterade via hyfsat tillförlitliga källor, påminner oss om vikten av att vara källkritiska, tittar på klockan och hoppas på att någon ska komma och vifta med sitt trollspö och ge oss en smart lösning som ger oss handlingskraften åter.

Idag är vi tre stycken hemma i hushållet; två vuxna och en tonåring. Den yngsta har gått till skolan, och hon tycker att detta är det märkvärdiga – att hon lämnar hemmet precis som vanligt (låt vara att hon inte får gå på bussen där fram och sedan bör sitta på armlängds avstånd från närmsta medresenär). Vi som är kvar hemma – hur ska vi göra för att upprätthålla vett och sans?

Disciplin säger gymnasieungdomen. Bra tänkt i praktiken, även om få tonåringar är kända för att vara pigga och alerta under tidig förmiddag… Ha det mysigt tillsammans, säger jag och tänker att vi plötsligt givits extra tid att umgås. Fika, filmtittning och djupa diskussioner över köksbordet blir genast min målbild. Jobbe, säger mannen och är snart fördjupad i datorn med bekymmersveck som utropstecken över hela pannan.

Att hitta rutiner som gör dagen meningsfull känns som den bästa lösningen. Sonen följer schemat, kopplar upp sig vid starttiden för varje lektion och hankar sig fram via digitala plattformar. Maken sitter i skypemöte och säger sedan hoppfullt att om något gott ska komma ut ur det här kanske det blir just detta: Insikten om att kunna mötas utan att flyga för att träffas. Tänk om det liv vi just nu lever i ultrarapid faktiskt kan påverka hur vi sedan kan ta mer medvetna och aktiva val för att måna om allas vår tid och miljö? Jag tar min paus på förmiddagen som vanligt och ser till att hinna prata med en arbetskamrat under tiden, för att få mänsklig kontakt och skapa ett samtal där vi kan hjälpas åt att reflektera över denna märkliga tid.

Vips så har det blivit dags för lunch, och då kan vi som är hemma unna oss att äta tillsammans i lugn och ro, innan vi försvinner in på varsitt rum för att fortsätta följa dagens schema, som om det vore den mest självklara saken i världen. 
Men, kanske att jag slutar lite tidigare idag?