Rutiner i en ovanlig tid

Det är lätt att hemfalla åt illusionen att vi alla är statister i en ny dystopi, där samhället krackelerat och alla lämnats åt sitt eget öde. När medicinhyllorna ekar tomma på apoteket, och allt vetemjöl är slut i affären späs denna känsla på än mer. Plötsligt är det som om allt sker i slow motion, allt stannar av, saktar ner och sätts på vänt. Men i väntan på vad? Vi går runt i ett slags vakuum. Försöker hålla oss uppdaterade via hyfsat tillförlitliga källor, påminner oss om vikten av att vara källkritiska, tittar på klockan och hoppas på att någon ska komma och vifta med sitt trollspö och ge oss en smart lösning som ger oss handlingskraften åter.

Idag är vi tre stycken hemma i hushållet; två vuxna och en tonåring. Den yngsta har gått till skolan, och hon tycker att detta är det märkvärdiga – att hon lämnar hemmet precis som vanligt (låt vara att hon inte får gå på bussen där fram och sedan bör sitta på armlängds avstånd från närmsta medresenär). Vi som är kvar hemma – hur ska vi göra för att upprätthålla vett och sans?

Disciplin säger gymnasieungdomen. Bra tänkt i praktiken, även om få tonåringar är kända för att vara pigga och alerta under tidig förmiddag… Ha det mysigt tillsammans, säger jag och tänker att vi plötsligt givits extra tid att umgås. Fika, filmtittning och djupa diskussioner över köksbordet blir genast min målbild. Jobbe, säger mannen och är snart fördjupad i datorn med bekymmersveck som utropstecken över hela pannan.

Att hitta rutiner som gör dagen meningsfull känns som den bästa lösningen. Sonen följer schemat, kopplar upp sig vid starttiden för varje lektion och hankar sig fram via digitala plattformar. Maken sitter i skypemöte och säger sedan hoppfullt att om något gott ska komma ut ur det här kanske det blir just detta: Insikten om att kunna mötas utan att flyga för att träffas. Tänk om det liv vi just nu lever i ultrarapid faktiskt kan påverka hur vi sedan kan ta mer medvetna och aktiva val för att måna om allas vår tid och miljö? Jag tar min paus på förmiddagen som vanligt och ser till att hinna prata med en arbetskamrat under tiden, för att få mänsklig kontakt och skapa ett samtal där vi kan hjälpas åt att reflektera över denna märkliga tid.

Vips så har det blivit dags för lunch, och då kan vi som är hemma unna oss att äta tillsammans i lugn och ro, innan vi försvinner in på varsitt rum för att fortsätta följa dagens schema, som om det vore den mest självklara saken i världen. 
Men, kanske att jag slutar lite tidigare idag?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *