Ingen människa är en ö

Många har länge tagit tryggheten i samhället för given och är inte vana vid ovisshet eller individuella begränsningar och skyldigheter. Individualismen har präglat våra liv och vår syn på samhället. I nuvarande läge blir det en paradox: å ena sidan vill vi att staten ska skydda och försvara oss, kanske till och med fatta beslut åt oss. Å andra sidan vill vi bestämma själva, fortsätta fatta våra egna beslut. 

Mycket handlar om siffror nu. Siffror och tabeller, smittade och döda. Tillfrisknade, sjuka och utskrivna. Nedåtgående siffror, ekonomiska kalkyler och beräkningar. Varningar, expertråd och analyser. Matematikprofessorer berättar för oss hur det närmsta halvåret kan komma att se ut. Eller inte. Felmarginalerna är stora, och man vet egentligen ingenting. Vi suger i oss den information som finns, törstar efter svar.

Det är inte utan att man blir matt. Några saker kan vi kanske enas om. Vi borde inte ha sålt ut välfärden, och nu när välfärden ska rädda oss alla så borde vi ta väl hand om den. Omhulda den, vårda de som vårdar andra. Ge dem de förutsättningar de behöver för att kunna utföra sitt arbete på ett säkert sätt. 

Tydligt är att människan är mycket anpassningsbar och konstruktiv. Förändringar som i normala fall skulle ha tagit åratal växer nu fram på dagar. Där arbeten försvinner skapas nya möjligheter. Där vi hållit fast vid ibland föråldrade strukturer tvingas vi nu in i förändring. På gott och ont, förstås. 

Kanske kan en lärdom bli att i framtiden stå över kortsiktiga lösningar, och istället se till perspektiv i flera led för att bygga en långsiktig hållbarhet i både stort och smått. 

Ingen människa är en ö, vi hänger alla samman. Det är mer tydligt än någonsin i denna kris. 

“Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela” /John Donne

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *