Hemmasittarens stig

Jag kan inte gå i skolan.

Men jag kan delta i undervisningen.

En av strålkastarna har under coronakrisen riktats mot skolan, distansundervisning och likvärdighet. Plötsligt har skolan en ny verklighet att förhålla sig till. Där det tidigare ofta bara fanns en väg för skolnärvaro har nu alternativa stigar trampats upp. Dessa stigar är inte färdiga, men de ger oss chansen att fånga upp våra elever med problematisk skolfrånvaro och prova nya sätt för dem att gå i skolan.

  • Det är möjligt att inkluderas i gruppgemenskap utan att vara i skolan. Sådan inkludering kan vara en nyckel till att ta steget in i fysisk skolnärvaro (som inte heller behöver vara svart eller vit).
  • Det är möjligt att göra anpassningar som är nya och inte helt färdiga – man kan prova sig fram. 
  • Rutiner är en viktig pusselbit, och att lyckas följa ett schema, stiga upp på morgonen, delta i undervisning och känna hur man varit en del av något ger tillförsikt och självförtroende att bygga vidare på.
  • När insteget till skolgång blir mindre så minskar pressen. Med minskad press kan eleven våga försöka gå i skolan.
  • Tydlighet och förberedelse minskar press, och distansundervisning kan ofta erbjuda just detta. 
  • Delade dokument och tydliga roller för gemensamma uppgifter ger utrymme att delta, och göra sin del. Man räknas. 
  • Tryggheten i hemmet finns som backup, och man kan vila både socialt och fysiskt när man behöver.

”Vardag igen”

Vi är många som, med andan i halsgropen och med stressen som en trogen följeslagare,  försöker hålla igång en fungerande undervisning. Vi undervisar i klassrummet samtidigt som vi försöker upprätta rutiner för distansundervisning för de elever som, av olika anledningar i coronasmittans spår, sitter hemma. Denna spretighet är ny på många sätt, och innebär utmaningar både för oss lärare och för våra elever. 

Vi behöver fånga varandra och visa att vi har en gemenskap även om vi sitter på olika platser och med olika förutsättningar. Vi behöver hålla fast vid tydliga rutiner, som hjälper både eleverna och oss att hitta fotfäste. Upprop och lite småprat som tydligt visar hur roligt, och viktigt det är att alla är på plats, oavsett vilken plats det råkar vara. Få med alla i början av lektionen så att de känner sig delaktiga och blir en del av ett sammanhang. Gruppera eleverna, ge dem olika roller och gemensamma uppdrag, dela dokument och planeringar med varandra. Öppna upp och skapa transparens och en dialog som kan flyta fritt i de olika rummen. 

Mycket är precis som vanligt. Och den känslan ska vi hålla fast vid.

Hej, jag ser dig!

Just nu är vi många som sitter på hemmakontoret, träffas digitalt och känner oss lite isolerade. Oavsett hur du väljer att ta dig igenom den här extraordinära situationen; Glöm inte att det just nu kanske är viktigare än någonsin att se och höra varandra och att mötas –  om så bara på distans! Se varandra, även när ni inte ses. 

Ingen människa är en ö

Många har länge tagit tryggheten i samhället för given och är inte vana vid ovisshet eller individuella begränsningar och skyldigheter. Individualismen har präglat våra liv och vår syn på samhället. I nuvarande läge blir det en paradox: å ena sidan vill vi att staten ska skydda och försvara oss, kanske till och med fatta beslut åt oss. Å andra sidan vill vi bestämma själva, fortsätta fatta våra egna beslut. 

Mycket handlar om siffror nu. Siffror och tabeller, smittade och döda. Tillfrisknade, sjuka och utskrivna. Nedåtgående siffror, ekonomiska kalkyler och beräkningar. Varningar, expertråd och analyser. Matematikprofessorer berättar för oss hur det närmsta halvåret kan komma att se ut. Eller inte. Felmarginalerna är stora, och man vet egentligen ingenting. Vi suger i oss den information som finns, törstar efter svar.

Det är inte utan att man blir matt. Några saker kan vi kanske enas om. Vi borde inte ha sålt ut välfärden, och nu när välfärden ska rädda oss alla så borde vi ta väl hand om den. Omhulda den, vårda de som vårdar andra. Ge dem de förutsättningar de behöver för att kunna utföra sitt arbete på ett säkert sätt. 

Tydligt är att människan är mycket anpassningsbar och konstruktiv. Förändringar som i normala fall skulle ha tagit åratal växer nu fram på dagar. Där arbeten försvinner skapas nya möjligheter. Där vi hållit fast vid ibland föråldrade strukturer tvingas vi nu in i förändring. På gott och ont, förstås. 

Kanske kan en lärdom bli att i framtiden stå över kortsiktiga lösningar, och istället se till perspektiv i flera led för att bygga en långsiktig hållbarhet i både stort och smått. 

Ingen människa är en ö, vi hänger alla samman. Det är mer tydligt än någonsin i denna kris. 

“Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela” /John Donne